Omtanke, det är ett ord som värmer mig ända in i benmärgen.... när folk runt mig visar omtanke då blir jag glad, mina ögon glänser över den lyckan just omtanken ger mig och jag känner att mina steg blir lite lättare för varje gång någon bryr sig om mig eller någon i min omgivning :)
Varje omtanke tar bort energi man omedvetet lägger på dom som väljer att inte ge en omtanke!
Tack alla ni som bryr er, det visar att alla ni är varma personer som vill väl och de runt om er ska glädjas att ha er i närheten.
Men alla kommentarer från vänner, bekanta får mig att tänka efter, hur uppfattas jag? Är jag en person som visar omtanke och uppskattning? Jag vill vara det, men tyvärr tror jag inte att jag lyckats så bra med det sista tiden, jag har sårat mer än jag anat och jag varit för upptagen av att klara av att bära mig själv för att kunna ge andra omtanke. Tyvärr......
Mitt liv har nog alltid varit som ett maraton lopp, kämpat och kämpat med ett högt tempo för viljan att ha mer och mer, viljan att vara i mål. Helt plötsligt kan man nog säga att jag själv borde tyckt att jag varit i mål, jag kan nog räcka upp handen och säga att jag nästan hade allt efter de normer som vi i det svenska samhället byggt upp! Jag borde varit i mål när jag hade, en fin och varm familj, ett underbart hem, ett utvecklande jobb och en företag som var som en hobby. MEN nej just där väl i det uppstakade målet så föll jag, ett fall som jag aldrig tidigare varit med om..... benen bar inte och jag visste inte om det var en stenvägg som var i vägen eller en stor grop som jag helt själv lyckats gräva med att alltid stressa i min tillvaro för ett mål att alltid vilja ha mer?
Just här vände mitt liv, inget vart riktigt klart och jag var vilsen, jag gick in i mig själv, vände ut och in på varje tanke för att komma på vad är livet? Vad vill jag att mitt liv ska innehålla? Vad är viktigt och roligt för mig?
Någon gång här tror jag att jag kapade kontakten och drog mig medvetet undan, undan för att prata om mig och hur jag egentligen mådde.
Men idag börjar jag känna mig redo och jag ser varje dag som ett nytt äventyr och försöker få tillbaka friden med livet.
Tyvärr att leva själv gör att man känner sig ensam, jag brukar trivas med ensamheten men ibland är det gnagande jobbig, absolut mina vänner finns ju där, min syster, min kusin OCH mitt viktigaste, LOWE han lämnar mig aldrig, jag har också två föräldrar som ringer varannan vecka för att höra att jag lever men ibland känner man sig ensam ändå!
Jag önskar er en riktigt trevlig helg!!
